I en utmärkt krönika av Aftonbladets vassaste (i bokstavlig mening) krönikör så sågar idag Markus Leifby föreningen Hockeyettan i allmänhet och dess ordförande och vd Ronnie Glysing i synnerhet. Utmärkt då den lyfter på ett grundläggande fel i något som skulle kunna vara väldigt bra (en gemensam ligaorganisation), nämligen bristen på insyn och demokrati.

Ligaorganisationerna för SHL och Hockeyallsvenskan har lyft de både ligorna något enormt, och att Hockeyettan hängde på var givet då vinsterna man kan få är enorma. En gemensam ligaorganisation ger möjlighet att sälja reklam på en nationell marknad, det ger möjlighet att kunna få till gemensamma inköp med stora volymer och därmed bättre priser, möjlighet att skapa gemensamma och därmed effektiva plattformar både för skriven media och webbsändningar.

På en del av dessa områden har det inte hänt mycket, om ens något. Gemensamt avtal av inköp har det inte blivit något med, sponsoravtal saknas utöver det man fått med Best Western för boende. På andra har det skett lite mer, vi har till exempel en gemensam hockeyettanplattform även om supporten där är så gott som obefintlig. I början hade hockeyettan också egna skribenter som bidrog till att promota sidan, något som tyvärr försvunnit.

Där det skett mest är vad gäller webbsändningar. När hockeyettan startades 2012 så var det endast ett fåtal klubbar som sände sina matcher, idag gör alla det. Där har Hockeyettan haft en pådrivande roll, för det är där organisationen (läs Glysing) sett den största ekonomiska potentialen. Man har satt upp tydliga krav att alla ska sända, man ger sändningsbidrag, man ligger på för att föreningarna ska förbättra kvaliteten på sändningarna och man har fått in en spelbolagssponsor som marknadsför sig via sändningarna. Så långt allt väl, så varför har det då blivit en konflikt?

 Problemet är som vanligt pengar, nämligen hur intäkterna för de ökande pay per view-intäkterna och spelbolagssponsorpengarna ska fördelas. För här är det stora felet som ligaorganisationen Hockeyettan gjort, nämligen att man inte är öppen med hur stora intäkterna är. De har stängt ute klubbarna från att se hur många som tittar så de har ingen aning om hur stor andel de får och hur mycket hockeyettan behåller. Dessutom är alla summor som sponsoravtalet ger helt mörklagt. Medan organisationen för SHL och Hockeyallsvenskan öppet redovisar hur många miljoner klubbarna får med sina avtal så är Hockeyettan som en mussla, inte ens ägarna, föreningarna, har fått veta hur mycket avtalet generar.  Klubbarna ska utan insyn förlita sig på att Hockeyettan är godhjärtad och inte smusslar undan några pengar för egen vinning. Det är klart att det finns klubbar (läs Boden och Visby) som reagerar och inte ställer upp på det. Vilket nu lett till en öppen konflikt där Hockeyettan dragit Boden inför skiljedomstol.

Ligaföreningen står alltså inför en förtroendekris som riskerar att fördjupas ytterligare om man inte förbättrar sig. Man måste bli betydligt bättre på att redovisa vad föreningarna får för sitt medlemskap, att de vinner på att ingå i organisationen. Det gör man genom att vara öppen och transparent, inte genom att fortsatt hävda en sekretess där bara ordförande och vd (vilka råkar vara en och samma person) är den enda som har alla siffror. Frågan ligaorganisationen måste ställa sig är: Är vi till för föreningarna, eller är föreningarna till för oss?


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *